-MAAAT! Hörde jag Agneta ropa uppifrån.

Jag gick upp för trappan och skulle öppna dörren, den var låst.

Jag bankade på den och ropade Hallå.

Agneta kom.

- Ja, dörren låser sig ibland.

Jag gick mot matrummet och i på en tallrik låg kyklingbitar uppdelade i skivor och jag såg värkligen fram emot att få hugga in!

Jag tänkte dra ut stolen och sätta mej ned, men då ropade Agneta ett argt NEJ!

Vi skulle be bordsbön.

Vi bad, fast jag inte äns trodde på gud, sen satte vi oss ner.

Efter att Agneta lagt upp kyckling på hennes tallrik skulle jag läggga upp på min, men ännu en gång sa hon ett argt nej.

Hon räckte fram enskål med lock, jag öppnade och där i låg bland det äkligaste jag sett.

Typ, inälvorna från kyckligen.

- ska jag äta dethär?

- ja, ät och tig Lovisa!

Jag ställde mej upp så hastigt att stolen ramlade bakåt och sprang mot dörren, tog mina skor och min jacka och sprang.

Inte igen, tänkte jag. Varför rymmer jag alltid? Varför duger inget, jag menar värre saker har väl hänt än kyklinginälvor och smutisga madrasser?

Men jag fortsatte bort från Agneta. Bort,bort,bort!

Jag kom till något som dom som bodde där säker skulle kalla för centrum, jag skuell kalla det för typ två bänkar och ica.

Det satt ett gäng ungdommar några år äldre än mej och drack, sprit..

- tja, sa jag. Kan ja få?

- Hur mycket kan du pröjsa? Killen jag pratade med hade en kontig norrlänskdialekt.

- 50. svarde jag.

- han tog emot femtiolappen och gav mej en vodkaflaska.

Jag öppnade flaskan och tog två stora klunkar, en efter en.

Sedan en till och en till.

All kyla försvann, all sorg och allt hämskt.

Allt försvann, jag drack och drack och flaskan försvann.

Jag lade mej ner på en bänk och somnade.

Gänget ungdommar var lika fulla som jag var, dom började sparka och slåss.

Dom misshandlade mej.

Jag vaknade och fortsatte fly, jag flydde mot ingenstans.

Bort mot skogen.

Bort från hålan

Jag somnade på lite mjuk mossa.

Jag var alldeles varm av all sprit.

Varm ja. Jag inbillade mig såklart.

Det var sen höst och knappast varmt, det var kallt.

Jag trodde jag var varm men egentligen höll jag på att frysa ihjäl.

Den natten dog den femtonåriga flickan, ensam och oälskad.


Vad tycker ni, ska jag borde jag fortsätta skriva eller sluta helt? är jag bra eller dålig?

Jag somnade med tårarna rinnade ner för kinderna, med blåitiran mot den kala asfallten, med mina trötta ben mot det hårda.

Jag somnade, trots att jag var livrädd, trotts att det var jättekallt.

När jag vaknade darrade jag, jag kunde inte ställa mej upp och jag var livrädd.

Det satt en medelålders kvinna en bit bort och rökte.

- hjälp. Nästan viskade jag.

- nej, du får klara dej själv.

Jag kunde inte andas och började få panik, plötsligt började jag hosta.

Jag hostade blod.

Sen minns jag inte mer, jag hade tydligen svimmat.

Jag vaknar upp i en skön säng, en sjuksköterska sitter på ena sidan.

Jag hade fått skador efter mina slag mot magen, så jag hade börjat spy och hosta blod.

Annelie, som sjuksköterskan hette bertättade en sak för mej.

"din pappa har dött, Lovisa. Jag beklagar." Men jag var inte ledsen, det var en konstig känsla, men nu behövde jag inte oroa mej längre.

Inte vara rädd för att han skulle slå mej, eller tillochmed våldta mej.

Inget mer av den idioten.

Han hade dött av överdos tydligen.

Jag, jag skulle bo hos min gudmor, Agneta som jag inte träffat sedan jag var två och mamma levde.

Jag skulle ta flyget till norrland där hon bodde.

I någon liten håla, där alla kände alla typ och jag skulle vara ungen som blev misshanlad och har inga föräldrar för mamman tog tydligen självmord och pappan tog en överdos.

Jag ville inte vara henne, jag ville vara Lovisa, jag ville börja om.

Så, när jag kom till flygplatsen när i den lilla hålan så kom en dam fram till mej. Hon såg sträng ut.

- Agneta Lund! Pessenterade hon sig med en vass ton.

Jag satt i baksätet i hennes bil och Agneta sa inte ett ord, inte jag heller.

När bilen stannade stannade den framför en mörkröd villa.

Agneta släppte in mej och jag hängde upp min jacka.

- du ska bo där nere, seså! Ner nu, klockan fem får du komma upp. Då är det mat.

Jag tackade och gick ner för trappan ner i källaren.

Där fanns det en madrass på golvet.

Hörnen var täkta av spindelnät och det stod flyttkartonger här och var.

Madrassen var hålig och smutsig.

Skulle jag sova här?

Var det på den här madrassen i den här källaren jag skulle börja mitt nya liv i?

Var det hos den stränga Agneta?

Skulle jag stå ut?