Vi sitter på perrongen och gråter. Fyra fjortonåringar sitter på perrongen och gråter.

Folk glor, såklart. Det hade jag också gjort om jag hade gått förbi och så satt det ett gäng tjejer och grät.

Vad fan har hänt? Hade jag tänkt, någon kanske har dött, kanske deras kompis.

Stackars dom i alla fall.

Sen hade jag gått vidare och inte tänkt på det något mer.

Vi satt som sagt och grät.

Ingen hade dött, nej absolut inte.

Men det var som om någon hade det i alla fall.

Jag, och Fanny, som bor i samma område som jag hade fått två alldeles underbara kompisar, Rebecka och Elin.

Dom bodde i Varberg, som ligger minst hundra ljusår från Nacka där Fanny och jag bor.

Sista dan, sista minuterna, snart kommer tåget. Tågen som tar Fanny och mig bort från Varberg, bort från Rebecka och Elin.

Och de fyra gråter.

- Tåget. Tåget kommer. Utbrister Rebecka eller om det var Fanny, eller kanske Elin kommer jag inte ihåg.

Men vi grät mer.

Alla kramade alla, alla var rödgråtna och för att inte missa tåget sprang jag och Fanny till tåget och klev på.

Gud vad jag saknade dom, änglarna.

En ängel satt bredvid mig, men jag ville ha alla tre här.

Krama dom.

Jag tänkte tillbaka på dom tre underbara dagarna.

Nervositeten när vi två satt på tåget och dom sa nästa station: Varberg.

Känslan är obeskrivlig.

Vi klev av och så såg vi dom. Dom vände sig om och vi skrek och sprang och kramades.

Folk glodde men vem fan bryr sig?

Äkta vänskap, det är det som betyder. Så vem fan bryr sig?