"Nu har hon tagit sitt sista andetag.
Cansern tog hennes liv.
I fredags försvann hon och lämnade sina käraste kvar.
Jag kan knappt minnas hur hon var innan hon blev sjuk.
Jag kan inte gråta, fast jag vill.
Idag var vi på gården där hon tillbringade sina sista dagar. Väldigt fint.
Det är jobbigt att se hennes rum tomt. Och veta att hon alldrig kommer  komma tillbaka.

Tack för allt mormor. Du ska alltid betyda mycket för mej <3"

Det inlägget skrev jag den 29 aprill 2007.
Jag är rädd.
Rädd att jag ska glömma, rädd att jag redan har glömt, hur hon var innan sjukdommen.
Jag minns inte, jag minns bara vita sjukhus, lukten från det, maten som hon fick genom en slang, hur smal hon var, hur olik sig hon var, hur lite hon var min mormor som hade bakat kakor.
jag vill komma ihåg hur hon var innan all den skiten.
Men jag minns inte. Men min mormor var inte en sjuk gammal männika som var så smal att hon inte kunde gå, min mormor va hon som gick ut med kusinernas hund.
Snälla, jag vill minnas, mest av allt!
Jag vill minnas att hon värkligen bakade kakor och gick ut med en hund.
nu rinner dom, tårarna.
låt mej minnas, snälla.