Jag hörde hur nyckeln vreds om i nycklhålet nere på undervåningen.

Blodet i mina ådror frös till is och jag letade snabbt upp mina skor, jag ville inte träffa den männikan igen.

Han som kallade sig min pappa.

Snabbt slet jag ihop ett par byxor och en tröja i en gammal ica-påse och tassade bort mot trappan.

När jag försiktig tog det första steget ner mot undervårningen kom han.

- Vart fan tror du att du är påväg? Frågade han argt och kollade menade på skorna i min ena hand och sedan på påsen med kläderna i den andra.

- bort. Sa jag kaxigt fast jag visste att det svaret absolut inte var det smartaste, speciellt inte nu.

Man såg att han hade tagit droger igen.

Han nästan flög fram emot mej och skulle slå mej.

Jag kände mej så liten, så hjälplös.

Ett slag kom rakt frammifrån och träffade mitt öga, på blåtiran.

Det var inte direkt första gånger jag blev slagen..

Han sparkade mej i magen och jag föll ihop ner på mattan.

- Nej. Utbrast jag ynkligt.

Men knappast brydde han sig, han fortsatte sparka och slåss.

Det blev alldeles svart, men jag tvingade mej själv att inte svimma, vem vet vad han  skulle göra då?

Till slut tröttnade han och mummlade något som man inte hörde och gick iväg.

Jag försökte komma upp på benen, dom höll inte riktigt, men jag kämpde på.

Även fast det gjort ont så sprang jag ut ur huset.

Jag sprang, bort, bort från honom, den jävla idioten.

Jag sprang tills benen vek ihop sig under mej.

Jag kollade mej omkring, jag hade kommit till en gränd.

En mörk gränd, där satt en flicka i min ålder.

Hon satt och pillade på sitt skosnöre, men när hon upptäckte mej så slutade hon genast och gick iväg.

Jag gömde huvudet mellan mina knän och grät.

Tårarna bara forsade ner som vilda strömmar som flydde för sitt liv.

Och det var jusst det jag, Lovisa 15 år gjorde, flydde för mitt liv.

Jag hatar pappa som förstörde mitt liv med hans jävla knark.

Jag hatar mamma som tog livet av sig

Jag hatar alla som inte bryr sig

Jag hatar alla!

Jusst då kände jag för att gå till ett högt berg att hoppa

Jag kände för att dö.

Men det gjorde jag inte, och jag fattar inte varför.

Varför tog jag inte livet då så jag hade sluppit allt skit efter?